Pirates...?

Pirates! - en klassiker bland spel!

Fick ett ryck idag. Plötsligt blev jag sugen på att spela den lysande remaken av Sid Meiers mästerverk Pirates! Problemet är bara att jag inte äger spelet. Då passade det bra att jag var utanför en spelaffär som jag glatt skuttade in i.

Jag skummade hyllorna med PC-spel efter denna klassiker. Inget napp. Jag blev inte särskilt förvånad, eftersom spelet kom ut 2004 och inte kräver 6000 GB grafikkort för att spelas, men tänkte ändå fråga om det. Måste ju ta alla chanser. Bakom disken står en finnig yngling som jag rådfrågar.

"Hej!", inleder jag.

"Hej...", svarar ynglingen.

"Jo, jag undrar om ni har Pirates..?"

"Pirates..? Pirates..?", svarar han och ser fånig ut.

"Exakt. Pirates. Remaken. Klassikern!", menar jag.

"Till..?"

"Till PC", säger jag.

Ynglingen tittar på mig och börjar knappa på sin display.

"Det kan jag inte tänka mig", säger han innan han fortsätter; "Och OM vi har det kan jag inte tänka mig att det kostar mer än 99 kronor..."

"Jaha... och..?", svarar jag.

"Nej, vi har inte det", säger han lite föraktfullt.

"Tack iallafall", säger jag och vänder på klacken samtidigt som jag känner att denna finniga, fjuniga yngling just förnedrat mig och klassikern Pirates!

Bäste yngling; OM du mot alla odds skulle läsa detta så ska du veta hur många människor som lagt ner massivt med timmar på denna klenod. Du ska vara oerhört försiktig när du uttrycker dig på detta sätt. Du talar med en veteran som varvade Legend of Zelda medans du fortfarande hade napp i käften. Jag knäckte Pirates! till min Amiga med usel grafik och dåliga kontroller. Bara för att jag inte vill spela Call of Duty eller Counterstrike med dig och dina vänner på dreamhack så ska du inte se ner på det jag vill ha! Respektera veteranerna! Utan oss hade ni inte haft några konsoller att leka med idag!

Nu ska jag beställa Pirates! (för 99 kronor) från någon mer välsorterad butik!

Jag vill inte välja!

Jag tillhör skaran människor som har dålig fantasi när det gäller presenter. Eller, detta är egentligen en sanning med modifikation eftersom jag ibland kommer på de mest briljanta och passade presenterna till nära och kära, men oftast är jag fantasilös. När jag hamnar i detta fantasilösa vakuum så gör jag ofta det lätt för mig och köper ett presentkort - en present som förvisso är bra (jag gillar själv att få det) men trots allt ganska fantasilös.
En fördel med att ge bort presentkort är att jag slipper välja vad jag ska köpa. Ska hon ha en rosa tröja eller en lila blus? Ska han ha NHL 2010 eller kanske FIFA 2010. Jag väljer helt enkelt bort valet när jag ger bort presentkortet. Eller åtminstone så lämpar jag över det på mottagaren.

Med detta i åtanke blev jag ganska paff när jag idag skulle köpa ett presentkort i födelsedagspresent. Jag klev glatt in på H&M och sa till expediten att jag ville ha ett presentkort på 200 kronor. Knappt hinner jag börja le åt de stackare som slets mellan hopp och förtvivlan när de skulle VÄLJA vilka kläder de skulle köpa förrän expediten med ett leende sa; ”Jaha… och vilket presentkort vill du ha?” Jag tittade frågande på henne. ”Tvåhundra…”, sa jag förvånat. ”Nej, men VILKET vill du ha”, sa hon igen och pekade på ett helt STÄLL med kort och kuvert. Alla kort hade olika färger och olika layout. Helt plötsligt hade mitt enkla val blivit svårt. Jag tänkte på vem som skulle ha det och tittade på korten. Tänkte lite till. Kollade korten. Det tog inte många sekunder, men fler än jag räknat med. Tillslut fick jag tag i ett (som jag inte ens minns hur det ser ut i skrivande stund) och kunde därmed betala och ge mig iväg.

Med dessa rader vill jag ge dagens ris till H&M för detta svek. Jag betalar för att slippa valet och kvalet. Om jag ska välja trots detta vill jag ha rabatt!

Ett av många presentkort från H&M...